Sida:Jenny 1920.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67

Bakom den böljande slätten, långt inåt lågo Sabinska bergen lergrå och nakna och bakom dem återigen blånande vidder och snöberg.

»Jenny har målat det där — men det är i stark aftonbelysning. Fabriker och skorstenar står alldeles i rött. Och så är det efter en sån där het dag att man inte ser snöbergen för dis, bara några vita snöglimtar högt upp i det tunga metallblå. Och så moln — stora moln uppe över snön. Det är vackert — jag skall be Jenny visa er det.»

»Kunde vi inte få lite vin här nånstans», frågade han.

»Det blir snart kyligt — men lite till kan vi sitta ännu.»

Hon visade vägen över det runda torget bakom bron. Bland alla osteriorna valde hon en liten trädgård. Bakom ett trädskjul med bord och halmstolar stod en bänk under ett par kala almar. Utanför trädgården var där en grön äng — bortom den lyfte sig höjden mörk mot den molnbleka himmeln.

Fransiska bröt en kvist av fläderbuskarna längs med gärdet. Den hade små gröna, nya skott, som frosten svett svarta i toppen.

»Se, så de står och spricker ut och fryser hela vintern. Men när våren kommer har det inte gjort dem något.»

Då hon lade ifrån sig kvisten tog han den. Och han fortfor att hålla den.

De fingo sitt vin. Fransiska blandade sitt med vatten och bara läppjade på det. Så log hon bönfallande:

»Vill ni ge mig en cigarrett?»

»Med nöje — om ni tror att ni tål det.»

»Å, jag röker nästan aldrig nu mera. Jenny låter nära nog helt och hållet bli för min skull. För resten, i afton tänker jag hon tar skadan igen. Hon är tillsammans med Gunnar.»

Fransiska smålog i skenet av tändstickan.

»Men säg inte till Jenny, att jag har rökt — hör ni?»