68
»Nej då.» Han skrattade.
»Jo.» Hon rökte tankfullt. »Jag önskade så mycket alt Jenny och Gunnar ville gifta sig med varandra, men jag är rädd de gör det inte — de har alltid varit så goda vänner. Då blir man visst inte så lätt förälskad. Inte då man känner till varann så väl. Och så äro de i grunden så lika varandra. Men det är motsatserna som dras till varandra. Jag tycker det är dumt att det skall vara så, men det är det nog. Fast nog vore det bättre om man blev kär i någon, som man var så där besläktad med. Då skulle inte allt det där onda och sorgliga som kärleken har med sig komma till. Tror ni inte det?»
»Tänk, Gunnar är från ett fattigt torp nere i Smaalenene. Men han kom till Kristiania — en faster till honom på Grünerlöcken tog honom till sig, för de hade så smått därhemma hos föräldrarna. Då var han bara nio år, och så bar han omkring tvätt, för hon hade strykinrättning, fastern, och sen kom han på verkstad. Det som han kan och vet har han lärt sig själv. Han kan inte låta bli att läsa, för allting intresserar honom så att han måste komma till grunden med det. Jenny säger att han glömmer rent av bort att måla — nu har han lärt sig italienska så grundligt att han kan läsa alla böcker — vers också.
Jenny är likadan hon med. Hon har lärt en hel hop bara för sitt nöjes skull. Jag kan aldrig lära något av böcker jag — jag får huvudvärk av att läsa. Men Jenny och Gunnar berättar för mig. Då minns jag det. Ni vet visst också en vådlig massa — kan ni inte berätta mig lite om det. Ni studerar ju. Det är det bästa jag vet, när någon berättar mig saker. Då minns jag det.
Det är Gunnar som har lärt mig att måla också. Jag ritade alltid som barn — jag hade så lätt för det. Så träffade jag honom bland fjällen för tre år sen. Jag låg och arbetade där. Ja, jag kände ju honom lite förut. Jag knåpade ihop tavlor — förfärligt ordentligt, men inte en
