Sida:Jenny 1920.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

70

Helge Gram böjde sig plötsligt fram och kysste hennes hand, som låg vit och liten på bordet.

»Tack!» viskade Fransiska stilla.

De sutto litet till.

»Vi får lov att gå nu, kära ni, här blir så kallt att —»


Dagen efter då han kom för att flytta upp på sitt nya rum, stod det en majolikakruka med små blå iris i solskenet på bordet. Signoran förklarade att kusinen hade varit uppe med dem.

Då Helge blev ensam böjde han sig ned över blommorna och kysste dem alla — en efter en.


VI.

Helge Gram trivdes i sitt rum därborta vid Ripettan. Han hade en känsla av att han arbetade lätt och bra vid det lilla bordet framför fönstret — ut mot gården med tvätten och blomkrukorna på balkongerna. Familjen mitt emot hade två småbarn, gosse och flicka, på sex och sju år. När de kommo ut på sin lilla altan nickade de och vinkade till Helge och han vinkade igen. På sista tiden hade han också börjat att hälsa på deras mor. Denna lilla hälsningsbekantskap ingav honom en angenäm hemkänsla. — Framför honom stod Cescas vas; han passade alltid på att fylla den med friska blommor. Och signora Papi uppfattade snabbt hans italienska. Det var för att hon hade haft danskar boende hos sig, sade Cesca — danskar kan aldrig lära främmande språk.

När signoran hade varit inne hos honom i något ärende blev hon alltid kvarstående en hel evighet borta vid dörren och pratade. Mest om »kusinen» — che bella, sade signora Papi. En gång hade fröken Jahrmann varit uppe hos honom ensam och en gång tillsammans med fröken