aning konstnärligt. Det förstod jag själv, men jag förstod inte varför. Jag ville ha fram någonting i dem, men jag visste inte riktigt vad det var, och jag hade inte en aning om hur jag skulle bära mig åt.
Men så talade jag med honom. Visade honom vad jag hade gjort. Han kunde mycket mindre än jag då — tekniskt, vill säga. Han är bara ett år äldre än jag också. Men han hade lärt vad han kunde ha nytta av. Ja, och så målade jag två sommarnattsmotiv. Sådan där underlig klärobskyr — alla färgerna ligger så djupt, men de äro så lysande starka. — Det var naturligtvis dåligt. Men det hade kommit något i dem av det som jag ville ha — jag kunde se att det var jag som hade målat dem och inte vilken flicka som helst, som hade lärt lite. Begriper ni?
Jag har ett motiv här ute — på en annan väg in till staden. Vi ska gå den en gång. Det är en väg mellan två vingårdsmurar — mycket smal. På ett ställe är det två portar i barockstil, med järngaller. Vid var och en av dem står en cypress. Jag har gjort ett par pennteckningar och färglagt dem. Det är ett tungt, mörkblått moln över cypresserna och en grön klarhet i luften och en stjärna — en skymt av taken och kupolerna i staden, långt, långt borta.
Det skulle vara ett sådant patos, ser ni —»
Det började att skymma starkt. Hennes ansikte lyste blekt under hatten.
»Inte sant — tycker ni inte — att jag borde bli frisk — kunna arbeta —»
»Jo» — viskade han. »Jo visst, kära —»
Han hörde att hon satt och andades tungt. Så sade han lågt:
»Vad ni håller av era vänner, fröken Jahrmann.»
»Ja — och jag ville att alla människor skulle vara mina vänner. Jag vill hålla av alla, ser ni.» Hon sade det helt lågt och drog efter andan.
