80
Gästerna gingo först i daggryningen. Heggen stannade kvar ett ögonblick efter de andra.
Jenny öppnade balkongen för tobaksröken. Hon stod ett slag och såg ut. Himlen var gråblek med ett svagt rödgult skimmer nedåt hustaken. Det var bitande kallt — Heggen gick bort till henne.
»Ja, tack för den här gången då! Det var den julkvällen det. — Vad tänker du på?»
»Att det är julmorgon.»
»Ja det är underligt nog, du.»
»Jag undrar om de fick min låda i rättan tid där hemma», sade hon om en stund.
»Ja, skickade du inte av den den elfte? — Då har de väl den.»
»Jag får väl hoppas det. — Det var alltid så roligt på juldagsmorgonen att komma in och se på granen och julklapparna vid dagsljus. Då jag var liten förstås.» Hon skrattade litet. »Det är mycket snö i år, skriver de. Då har de väl gett sig ut i dag — barnen.»
»Ja —», sade Heggen. Han stod litet och såg bort till henne. »Nej, men — nu blir kall, Jenny. Godnatt då — tack för i afton!»
»Tack själv! Godnatt! God jul, Gunnar!»
De räckte varandra handen. Hon stod kvar litet ännu efter det han gått, innan hon stängde balkongdörren och gick in.
VII.
En dag i julveckan kom Gram in på trattorian. Heggen och Jenny sutto där, men de sågo honom ej, och medan han hängde upp sin överrock hörde han Heggen säga:
»Det är en riktig lymmel det där!»
»Usch ja — en ryslig», suckade Jenny.
