»Och så tål hon det ta mig fan inte. I den här siroccon — hon blir som en trasa i morgon naturligtvis. Inte arbetar hon väl heller något — bara ränner omkring med den där göken —»
»Arbeta, nej! — Men jag kan ju inte göra något åt det. Hon traskar gärna härifrån till Viterbo med honom i sina slitna lackskor trots siroccon och allting — bara för att han kan berätta henne om Hans Hermann.»
Gram hälsade i förbigående. Fröken Winge och Heggen gjorde en åtbörd, som om de väntat att han skulle sätta sig hos dem. Men han låtsades som om han inte såg det — gick och satte sig med ryggen åt dem längre upp i lokalen.
Han förstod att de talade om Fransiska Jahrmann.
Han kunde inte låta bli — så gott som dagligen gick
han bort till Via Vantaggio. Nu mera satt Jenny Winge
nästan alltid ensam hemma — sydde eller läste. Hon såg
ut att bli glad då han kom. För övrigt föreföll det
honom som om hon blivit lite förändrad på sista tiden. Hon
var inte så käck och bestämd i sina utlåtanden mera —
inte så benägen att diskutera och docera heller. Det var
nästan som om hon varit en liten smula trist till mods.
En dag frågade han om hon inte var riktigt frisk.
»Frisk — jo det är jag visst. Hur så?»
»Ja, jag vet inte — jag tänkte. Ni har blivit så stilla av er, fröken Winge.»
Hon hade just tänt lampan och han såg att hon blev röd.
»Jag blir kanske tvungen att resa hem snart. Min syster har fått lungkatarr och mamma är så förbi.» Hon stod tyst en stund. »Det är jag ju lite ledsen för. Och jag skulle gärna ha velat stanna här — åtminstone över våren.»
Hon tog sitt syskrin och satte sig ned vid det.
6—203336, Undset, Jenny.
