vänta, men nu, då de är tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.
Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin avmagrade hand och strök ett par gånger över hans.
— Du är så snäll, som går efter vatten åt mig, sade hon milt.
”Vad ska det bli med mig, som sitter här och inbillar henne, att det kan gå för sig?” tänkte Gabriel. Men när Gertruds hand alltjämt smekte hans, blev han vid att tala om för henne hur han skulle vandra.
— Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa, sade han.
— Ja, där brukar aldrig finnas mycket folk, inföll Gertrud livligt.
— Nej, där möter jag nog inte någon annan än ett par gamla nunnor, sade Gabriel raskt. Jag kan vandra på utan hinder, ända tills jag kommer ner till seraljen och fängelserna.
Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt och strök sakta över hans hand. Det var som en tyst bön till honom att gå vidare. ”Jag tror, att hon känner sig mindre törstig, bara därför att jag talar om att gå efter vatten”, tänkte han. ”Jag får lov att berätta för henne hur det lyckas för mig.”
— Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i bråk och folkträngsel igen, sade han, för polisen kommer väl som vanligt dragande med en tjuv och för in honom i fängelset, och då stannar alltid en hel skara folk utanför och talar om saken.
— Du går väl förbi så fort du kan? sade Gertrud ivrigt.
— Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast se, att jag inte är någon inföding, nej, jag stannar och står och lyssnar, som om jag skulle begripa varom frågan är.
— Du är bra klok, Gabriel, sade Gertrud beundrande.
— När så alla har fått klart för sig, att de inte får se något mer av den där tjuven, skiljes hopen åt, och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag inne på tempelplatsen. Men jag är säker
