— Är det hon, som vill skiljas?
— Ja, sade Ingmar, det är hon, som vill skiljas.
— Om du hade varit sådan mot henne, som du hade bort vara, så hade hon inte begärt skilsmässa, sade Karin häftigt.
Karin grep hårt om armstöden på länstolen. Hon var mycket upprörd. Det märktes mest därpå, att hon nu började tala om Halvor.
— Det är väl, att far och Halvor är döda, så att de slipper vara med om detta, sade hon.
— Ja, det är gott för alla, som är döda, sade Ingmar.
— Och nu är du här för Gertruds skull! utbrast Karin.
Ingmar svarade inte, han endast böjde på huvudet.
— Jag undrar inte på att du skäms, sade systern.
— Jag skämdes mer den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården.
— Vad tror du folk ska säga om detta, att du far och friar till en ny, innan du har fått riktig skilsmässa från den förra?
— Det var ingen tid att dröja, sade Ingmar saktmodigt, jag fick lov att fara hit och ta hand om Gertrud. Det kom brev till oss där hemma om att hon höll på att bli tokig.
— Inte behövde du göra dig besvär med detta, sade Karin häftigt, här finns nog de, som tar bättre vård om Gertrud, än du kan.
Det blev tyst en stund, så steg Ingmar upp.
— Jag hade väntat mig en annan utgång av det här samtalet, sade han och lade nu in så stor värdighet i sättet, att Karin ovillkorligen kände en liknande vördnad för honom, som hon hade känt för fadern. Jag har gjort stor orätt mot Gertrud och mot Storms, som har varit som far och mor för mig. Nu trodde jag, att du skulle vilja hjälpa mig att göra det onda ogjort.
— Du vill väl göra ont värre, då du överger din lagvigda hustru, sade Karin häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid liv med onda ord. Hon hade börjat frukta, att Ingmar skulle förmå henne att se saken på hans sätt.
Ingmar svarade inte på talet om hustrun, han sade endast:
146