— Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds vägar.
— Vill du, att jag ska tycka, att du går Guds vägar, när du överger hem och hustru för att löpa efter din käresta?
Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött och plågad ut, men förrådde ingen häftighet. Han var inte mycket lik en, som drives av en stor och obändig kärlek.
— Om nu Halvor levde, vet jag, att han skulle råda dig att fara hem och försona dig med din hustru, sade Karin.
— Jag har allt slutat opp att handla efter människors råd, sade Ingmar.
Karin reste sig nu också upp. Hon blev förbittrad på nytt, därför att Ingmar antydde, att han handlade efter Guds bud.
— Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på samma sätt som förr, for hon ut.
— Jag vet nog, att ingen här i kolonien tänker på giftermål, sade Ingmar, men jag ville i alla fall försöka.
— Ja, avbröt Karin, inte behöver du bry dig om vad vi, som hör till samfundet, har lovat varandra, men jag tänker, att du fäster mer vikt vid om jag säger dig, att det nog är så, att Gertrud nu har vänt sin håg till en annan.
Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta, blev han stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina ord tillbaka.
— Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med en köttslig kärlek, sade hon, men jag tror, att Gertrud nu älskar den ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.
Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg.
Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.
Karin sade henne öppet varför Ingmar var kommen. Hon rådde föreståndarinnan att inte låta Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon inte ville mista en av systrarna. Men nu hände det så, att medan Karin talade, satt mrs Gordon vid
