fönsterlös mur och sköt upp den. De gingo genom en lång gång och kommo in på en upplyst gård.
Några tjänare sysslade i ett hörn, och ett par gamla män sutto uppkrupna på en stenbänk vid ena väggen, men ingen fäste någon som helst uppmärksamhet vid Ingmar och Gertrud. De satte sig på en annan bänk, och Gertrud började se sig omkring. Det var en gård lik många andra, som hon hade sett i Jerusalem. Runtom alla fyra sidorna löpte en täckt pelargång, och över den öppna platsen i mitten var utspänt ett stort, smutsigt skynke, som hängde ner i flikar och trasor.
Hela stället tycktes en gång ha varit rikt och ansenligt, fastän det nu var förfallet. Pelarna sågo ut, som om de hade blivit ditförda från en kyrka. De hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill, men nu voro alla dessa sönderbrutna och vanställda. Rappningen på murarna var illa åtgången, och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor. Vid ena väggen stodo uppstaplade en mängd gamla lårar och hönsburar.
Gertrud viskade till Ingmar och frågade:
— Är du säker på att det är här, som jag får se honom?
Ingmar nickade jakande. Han pekade på tjugu stycken små mattor av lammskinn, som voro utlagda i en krets mittpå gården.
— Där såg jag honom i går med sina lärjungar, sade han.
Gertrud såg en smula missbelåten ut, men snart smålog hon på nytt.
— Tänk, att det alltid ska vara så, sade hon, att man väntar honom i ära och härlighet! Men han vill inte veta av något sådant, utan han kommer i ringhet och fattigdom. Men du förstår väl, att jag inte är lik judarna, som inte ville erkänna honom, därför att han inte visade sig som denna världens furste och herre.
Om en stund kommo några män in från gatan. De vandrade långsamt fram till mitten av gårdsplanen och satte sig på de små fårskinnen. Alla, som trädde in på gården, buro österländska dräkter, men i allt annat voro de mycket
