olika. Somliga voro unga, somliga gamla, några kommo i dyrbart pälsverk och siden, andra voro klädda som fattiga vattenbärare och lantarbetare. Allteftersom de visade sig, började Gertrud att tala om dem och lägga namn på dem.
— Ser du, där är Nikodemus, som kom till Jesus om natten, sade hon om en gammal förnäm man, och han med det stora skägget är Petrus, och där borta sitter Josef av Arimatia. Nej, aldrig har jag så väl förstått hur det gick till, när Jesu lärjungar samlade sig omkring honom! Han där borta, som håller ögonen sänkta, är Johannes, och mannen med det röda håret under filtmössan är Judas. Men de båda, som sitter uppkrupna på stenbänken och bara röker sina vattenpipor och inte tycks fråga efter vad de ska få höra, är ett par skriftlärda. De tror inte på honom, de har kommit hit bara av nyfikenhet eller för att motsäga honom.
Medan Gertrud ännu talade på detta sätt, hade kretsen blivit fulltalig. Strax därpå kom mannen, som hon väntade på, och ställde sig i dess mitt.
Gertrud hade inte märkt varifrån han kom. Hon nästan skrek till, då hon plötsligen fick syn på honom.
— Ja, ja, det är han! utropade hon och knäppte händerna.
Hon stirrade en stund på honom, som stod där stilla med ögonen sänkta som i bön. Och ju längre hon såg, dess mer stärktes hennes tro.
— Kan du inte se, Ingmar, att han inte är en människa? viskade hon, och Ingmar svarade likaledes i en viskning:
— I går, när jag först fick se honom, trodde jag också, att han var mer än människa.
— Jag känner salighet bara vid att se honom, sade Gertrud. Jag vet inte vad han skulle be mig om, som jag inte ville göra för honom.
— Det är väl det, att vi är vana att tänka oss, att frälsaren såg ut på det här sättet, sade Ingmar.
Mannen, som Gertrud trodde vara Kristus, stod nu med hög och befallande hållning mitt i kretsen av sina anhängare. Så gjorde han en liten rörelse med handen, och med ens började alla de, som sutto på marken omkring honom, uppstämma ett högt Allah, Allah. På samma gång började de
160
