På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka, att Gertrud hade börjat fatta tycke för Gabriel, och han föreställde sig, att hon kunde komma att gifta sig med denne, om de bara väl vore hemma. Ingmar ansåg, att detta vore den största lycka han nu kunde hoppas på. ”Jag vet nog, att jag aldrig kan få tillbaka Barbro”, tänkte han, ”men jag skulle vara nöjd, om jag bara sluppe gifta mig med någon annan, utan finge gå ensam genom livet.” Men han hade alltid mycket bråttom att skjuta ifrån sig dessa tankar. Han bannade sig själv mycket strängt. ”Du ska varken tänka hit eller dit, och du får inte göra dig några inbillningar, du har ingenting annat att göra än att försöka fundera ut hur du ska kunna föra hem Gertrud.”
Bäst Ingmar stod i dessa tankar, såg han, att en av de Gordonska kolonisterna kom ut från det amerikanska konsulatet i sällskap med konsuln. Ingmar fann detta besynnerligt. Han var nu så pass inne i allt, som rörde kolonien, att han visste, att konsuln beständigt sökte göra den all möjlig skada. Det brukade råda stor fiendskap mellan honom och alla, som tillhörde kolonien.
Karlen, som hade besökt konsuln, var en ryss vid namn Godokin, som i flera år hade bott i Förenta staterna, innan han hade slutit sig till Gordonisterna. När de kommo ut på gatan, bjöd konsuln farväl till honom.
— Du vill alltså försöka dig på företaget i morgon? sade konsuln.
— Ja, sade mannen, jag måste se till att få saken klar, medan mrs Gordon är borta.
— Du ska vara vid gott mod, sade konsuln. Hur det än går, ska jag hålla dig ryggen fri.
Just i detsamma fick konsuln syn på Ingmar.
— Är inte det där en av dem? frågade han med sänkt röst.
Godokin såg sig förskräckt om, men blev lugn, när han kände igen Ingmar.
— Jaså, det är den där, som ser ut att gå och sova hela dagen, sade han utan att ens bry sig om att tala saktare än förut. Han har inte varit länge i kolonien, jag tror inte, att han förstår engelska.
176
