Hoppa till innehållet

Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Härvid blev konsuln också lugn, och då han skildes från Godokin, sade han:

— Sköt nu din sak väl, så hoppas jag, att vi äntligen ska bli av med hela det där följet.

— Ja, sade Godokin, men han såg nu mer osäker ut. Han stod och såg efter konsuln en stund, och då tyckte Ingmar, att han skälvde och var askgrå i ansiktet. Äntligen gick han. Ingmar dröjde kvar utan att röra sig. Han hade dock blivit mycket orolig över det, som han hade kommit att höra.

— Ja, han har allt rätt i att jag inte förstår engelska så särdeles väl, sade Ingmar, men nog begriper jag så mycket, som att han ämnar gå och ställa till något spektakel borta i kolonien just nu, medan mrs Gordon är rest till Jaffa. Jag undrar just vad han har i sinnet. Konsuln såg så glad ut, som om han redan hade bringat hela kolonien på fall.

”Den där karlen har nog ganska länge varit missnöjd med ordningen i kolonien”, tänkte Ingmar vidare. ”Jag har hört, att han var en av de ivrigaste, när han kom, men nu på sistone har han visst svalnat. Ja, vem kan veta om det inte är någon, som han tycker om och inte kan föra därifrån på annat sätt, och så tänker han förstås, att kolonien inte kan ha bestånd, sedan fattigdomen har kommit, utan gärna kan bli skingrad ju förr ju hellre. Ja, när jag tänker rätt efter, kan jag förstå, att det nog är fattigdomen, som har gjort honom så missmodig. Han har allt länge smugit omkring och sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde jag, att han stod och anmärkte på att miss Young var finare klädd än de andra unga kvinnorna, och en annan gång påstod han, att det bjöds bättre mat vid det bordet, där mrs Gordon själv satt, än vid något av de andra.

Vad ska jag göra?” tänkte Ingmar och tog ett steg ut på gatan. ”Han är visst farlig, den här karlen. Jag borde nog skynda hem, så fort jag kan, för att tala om vad jag har hört.”

Men i nästa ögonblick stod Ingmar åter på sin förra plats bredvid porten. ”Du, Ingmar, borde väl vara den sista, som talade om något sådant för kolonisterna”, tänkte han.

”Låt du bara den där karlen hållas, så får du ett lätt

12. — Lagerlöf, Jerusalem. II.177