Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

arbete. Stod du inte nyss och funderade över hur du skulle förmå Gertrud att skilja sig från kolonien! Nu kommer detta att gå alldeles av sig självt. Det var tydligt, att både konsuln och Godokin menade, att det snart inte mer skulle finnas några Gordonister i Jerusalem.

Om det bara vore så väl, att kolonien upplöstes!” tänkte Ingmar. ”Då skulle väl Gertrud bli glad att få resa hem till Sverige.”

I detsamma Ingmar föll på den tanken, att han snart skulle få resa hem, började han känna hur han längtade. ”Det ska jag säga, att när jag tänker på att jag så här i april med rätta borde plöja min åker, börjar det rycka i mina armar, och fingrarna riktigt värker av lust att få knyta sig om en töm. Jag kan knappt förstå hur svenskarna här ute har kunnat härda ut så länge utan att arbeta i skogen och i jorden. Och nog tror jag, att om en sådan karl som Tims Halvor hade haft en mila att vakta eller ett fält att plöja, skulle han ha levat än i dag.”

Ingmar orkade inte hålla sig stilla för iver och längtan. Han gick ut genom porten och framåt vägen, som löper tvärsöver Hinnoms dal. Gång på gång och med allt större bestämdhet kom den tanken igen, att om de bara vore hemma, skulle Gertrud gifta sig med Gabriel, och han, Ingmar, skulle få leva ett ensamt liv. ”Kanske att Karin ville komma med hem och bli husmor på Ingmarsgården”, tänkte han. ”Det vore det mest passande, och då kunde det bli så, att hennes son finge ärva gården.

Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken, så är hon ändå inte så långt borta, att jag inte kan få se henne någon gång”, fortfor han att göra upp planer. ”Jag kan resa till hennes kyrka var söndag, om jag vill, och ibland kommer vi väl att råkas på ett bröllop eller en begravning. Och jag kan nog få sitta bredvid henne på gästabuden och tala med henne. Vi är ju inga fiender, fastän vi har måst skiljas.”

En gång började Ingmar undra om det var orätt av honom att vara så glad åt att kolonien kanske skulle bli upplöst. Men han försvarade sig mycket ivrigt inför sig själv. ”Ingen kan gå så här länge bland kolonisterna utan att se, att de

178