— Å nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen. Så snart jag har slumrat till en smula, så har jag tyckt mig gå gata opp och gata ner i Jaffa och söka er.
Mrs Gordon blev helt tankfull, hon kom sig inte för att säga något. Ingmar smålog litet förlägen, då hon förblev tyst.
— Jag undrar om ni vill låta mig åka med er, mrs Gordon? sade han. Jag kan inte gott gå själv.
I ett nu var mrs Gordon nere ur vagnen och hjälpte honom upp i den. Men så blev hon stående på vägen utan att röra sig.
— Det här är omöjligt att förstå, sade hon sakta. Ingmar måste på nytt liksom väcka henne.
— Ni får inte ta illa opp, men det vore allt bra, om ni ville resa hemåt så fort som möjligt.
Hon kom upp i vagnen. På nytt satt hon och teg och grubblade. Ingmar måste åter störa henne.
— Ni får ursäkta, men det är något, som jag måste tala om för er. Ni har väl inte fått något budskap om den där Godokin?
— Nej, sade mrs Gordon.
— Jag hörde i går, att han talade med er konsul. Han ämnar ställa till något spektakel i dag, medan ni är borta.
— Vad säger ni! utbrast mrs Gordon.
— Han ämnar rent förstöra kolonien.
Nu äntligen hade mrs Gordon fått sina tankar samlade. Hon vände sig till Ingmar och började noga utfråga honom om det, som han hade hört.
Därpå satt hon åter en stund försjunken i begrundande. Så sade hon helt oförväntat till Ingmar:
— Det gläder mig, Ingmar Ingmarsson, att ni är så fästad vid kolonien.
Ingmar blev röd över hela ansiktet. Han frågade hur hon kunde veta, att han var en vän av kolonien.
— Jag vet det, därför att ni i natt var nere i Jaffa och gav mig bud om att fara hem, sade hon.
Mrs Gordon berättade nu för Ingmar hur hon på natten hade sett honom och vad han hade sagt till henne. Då hon
