Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hade berättat allt, sade Ingmar, att detta var det underbaraste han hade upplevat.

— Om inte allt slår fel, ska vi innan kvällen ha sett ännu större ting, sade mrs Gordon, för nu känner jag säkert, att Gud vill hjälpa oss.

Hon var nu lugn och vid gott mod och talade vid Ingmar, som om ingen fara hotade.

— Nu kan ni säga mig, Ingmar Ingmarsson, om det har tilldragit sig något där hemma, medan jag har varit borta.

Ingmar betänkte sig. Så började han ursäkta sig med att han inte kunde tala språket.

— Å, jag förstår er nog, sade hon. Ni talar engelska närapå lika bra som de andra svenskarna.

— Det har nog mestadels gått sin jämna gång, sade han till sist.

— Något har ni säkert att berätta, sade mrs Gordon.

— Jag undrar om ni redan har hört talas om Baram paschas kvarn, sade Ingmar.

— Nej, vad är det med den? frågade mrs Gordon. Jag har inte en gång hört, att Baram pascha äger en kvarn.

— Jo, sade Ingmar, när Baram pascha nyss hade blivit styresman i Jerusalem, lär han ha kommit att tänka på att det var svårt för folket här att inte ha något annat än handkvarnar att mala på. Han företog sig därför att bygga en ångkvarn i en av de stora dalarna här i närheten. Men det är inte underligt, att ni aldrig har hört talas om den där kvarnen, för den har nästan aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft ordentligt folk att sköta den, utan den har alltid varit i olag. Nå, nu för ett par dar sedan kom bud från Baram pascha med förfrågan om någon av Gordonisterna kunde sätta kvarnen i gång åt honom. Och så har några av oss varit där och lagat den.

— Det var en god nyhet, sade mrs Gordon, jag är glad, att vi har kunnat göra Baram pascha en tjänst.

— Baram pascha blev så belåten, sade Ingmar, att han föreslog kolonisterna att sköta kvarnen alltjämt. Han erbjöd dem att få överta den utan att betala arrende till honom.

188