”Ni får ta all förtjänsten av kvarnen”, sa han, ”om ni bara lagar, att den är i gång.”
Mrs Gordon vände sig helt mot Ingmar.
— Nå, sade hon, vad svarade de på detta?
— Det var inte svårt att svara, sade Ingmar, de kunde ju bara säga, att de gärna skulle sköta kvarnen, men de ville inte ta någon förtjänst av sitt arbete.
— Ja, det var alldeles rätt, sade mrs Gordon.
— Jag vet inte om det var så alldeles rätt, sade Ingmar, för nu vill inte Baram pascha låta dem få kvarnen. Han kan inte lämna kvarnen, säger han, om de inte vill ta lön för arbetet. Han säger, att det inte går an att vänja folket vid att det ska få allt för intet. Han säger också, att alla andra, som säljer mjöl eller äger kvarnar, skulle klaga på honom hos sultanen.
Mrs Gordon satt tyst.
— Det har alltså inte blivit något av med kvarnen, sade Ingmar. Ni för er del skulle då åtminstone ha förtjänat bröd till husbehov, och så hade det väl varit en stor välsignelse för folket att ha en kvarn i gång. Men den saken var inte att tänka på.
Mrs Gordon svarade inte heller på detta.
— Har det inte hänt något mer? sade hon, som om hon ville få Ingmar in på ett annat ämne.
— Å jo, sade Ingmar, det har också hänt det där med miss Young och skolan. Har ni inte heller hört talas om den saken?
— Nej, sade mrs Gordon.
— Jo, sade Ingmar, Achmed effendi, som är styresman över alla muhammedanernas skolor i Jerusalem, kom till oss för ett par dar sedan och sa: ”Det finns en stor muhammedansk flickskola här i Jerusalem, där flera hundra barn kommer tillsammans endast för att skrika och slåss. När man går där förbi, brusar och larmar det värre än Medelhavet i Jaffas hamn. Jag vet inte om lärarinnorna kan läsa och skriva, men jag vet, att de inte lär barnen något. Och jag kan inte gå dit själv, och jag kan inte sända dit en man för att hålla ordning, därför att religionen förbjuder
