— Jag förstår nog, att ni menar väl, sade mrs Gordon. Och dessutom ska jag säga er, att vi ännu äger mycket pengar, men det har på sista tiden varit någon, som har sänt falska underrättelser om oss till våra bankirer i Amerika, och därför har de ingenting velat skicka. Nu vet jag ändå, att pengar är att vänta.
— Nu säger ni något, som det gör mig stor glädje att höra, sade Ingmar. Men hemma hos oss tycker vi, att det är bättre att lita på sitt eget arbete an på sparda pengar.
Mrs Gordon svarade ingenting, och Ingmar förstod, att han gjorde bäst i att inte tala mer om detta.
Om en stund öppnade mrs Gordon samtalet på nytt.
— Säkert är detta inte er enda anmärkning, Ingmar, sade hon. Det finns nog andra saker också, som misshagar er.
Nu krusade Ingmar mycket länge, och mrs Gordon fick tigga en god stund, innan hon förmådde honom att säga sin mening.
— Jag tycker, att ni inte skulle låta folk tala så illa om er, utlät han sig till sist.
— Hur menar ni då, Ingmar, att vi skulle kunna hindra det? frågade mrs Gordon.
— Tror ni inte, att det där onda, som de säger om er, kommer sig därav, att ni vill vara alltför heliga? Det skulle snart bli ett slut på det, om ni ville vara som andra och låta ungt folk gifta sig. Till Ingmars förvåning tog mrs Gordon mindre illa vid sig över detta, än då han hade rått henne att söka förtjäna pengar.
— Ni är inte den första, som har sagt mig detta, sade hon. Men om ni frågar någon i kolonien, ska de alla svara er, att de vill föra ett rent och ostraffligt liv.
— Ja, det är sant, det är så, sade Ingmar.
— Gud ska ge oss ett tecken, om han vill, att vi ska ändra något härvidlag, sade mrs Gordon, och sedan avstannade samtalet.
Mrs Gordon kom fram till kolonien i god tid på morgonen. Klockan kunde inte vara mer än nio. Den sista halvtimmen hade hon känt sig orolig, hon hade undrat vad som skulle möta henne, då hon kom fram. När hon återsåg det stora
