huset och märkte, att allt var lugnt däromkring, drog hon en suck av lättnad. Det var, som om hon hade väntat, att någon av de starka andar, som det talas så mycket om i österlandets sagor, skulle ha tagit hela kolonien på ryggen och flugit bort med den.
När de kommo nära huset, hörde de psalmsång.
— Här tycks allt stå väl till än så länge, sade mrs Gordon, när vagnen stannade utanför porten. Jag hör, att de håller på med morgonbönen.
Hon hade egen nyckel till en av ingångarna och öppnade med denna för att inte störa. Ingmar hade svårt för att gå, knäet hade blivit stelt på honom. Mrs Gordon lade armen om hans liv och hjälpte honom in på den kringbyggda gården. Ingmar satte sig genast ner på en bänk.
— Ni ska nu gå och ta reda på hur det står till här i kolonien, mrs Gordon, sade han.
— Först av allt ska jag lägga ett omslag på ert knä, sade hon. Det är god tid. Ni hör ju, att de håller på med morgonbönen.
— Nej, sade Ingmar, denna gången ska ni låta min vilja råda. Ni ska nu genast gå och ta reda på om här har hänt något.
Ingmar satt nu och såg efter mrs Gordon, medan hon gick uppför trappan och över den öppna förstugan fram mot församlingssalen. Då hon öppnade dörren, hörde han, att någon talade med hög röst där inne, men talet avstannade hastigt. Så stängdes dörren, och allt blev tyst.
Ingmar hade inte suttit och väntat i mer än fem minuter, förrän dörren till församlingssalen kastades upp rätt häftigt. Så visade sig fyra karlar, som buro en femte mellan sig. De gingo tysta utför trappan och över gården och kommo tätt förbi Ingmar. Han lutade sig fram och såg den, som blev buren, in i ansiktet. Det var Godokin.
— Vart ska ni bära honom? frågade han.
Karlarna stannade.
— Vi ska bära honom ner i vår likstuga. Han är död.
Ingmar reste sig förskräckt.
— Hur har han dött? sade han.
192
