Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Ingen människohand har kommit vid honom, sade Ljung Björn.

— Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt.

— Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn. När morgonbönen var slut, reste sig denne här Godokin upp för att tala. Han bad, att han skulle få frambära till oss ett budskap, som skulle glädja oss, sade han. Längre hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon kom in. Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade, och hans ansikte blev askgrått. Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans. Han knöt nävarna hårt och drog in luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en förfärlig skräck, och gick emot mrs Gordon. ”Hur har ni kommit hit?” sa han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på honom och sa: ”Gud har hjälpt mig.” — ”Jag ser det”, sa han, och ögonen stod långt ut ur huvudet av skräck. ”Jag ser vem som ledsagar er.” — ”Jag ser också vem som ledsagar dig”, sa då mrs Gordon. ”Det är Satan.”

Då var det, som om han inte längre kunde härda ut att se på henne, utan han vek omigen baklänges med armen för ansiktet. Och mrs Gordon följde efter honom och sträckte ut handen mot honom, men hon kom honom inte nära med ett finger. ”Jag ser, att Satan står bakom dig”, upprepade hon, och nu var hennes röst stark och förfärlig.

Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi sträckte ut händerna och pekade mot den vi såg. Och på samma gång ropade vi: ”Satan! Satan!”

Men Godokin smög sig då utefter våra leder, och fastän ingen av oss rörde sig, jämrade han sig högt, som om vi sköt på honom eller slog efter honom. Han smög sig undan ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville öppna den, ropade vi alla än en gång: ”Satan! Satan!” Och då såg vi, att han sjönk ner framstupa, och där blev han

13. — Lagerlöf, Jerusalem. II.193