PÅ OLJOBERGET.
Ingmar sköttes av en läkare från det stora engelska ögonhospitalet. Denne kom varje dag ut till kolonien för att lägga om förbandet. Ingmar skulle aldrig mer komma att se med det sårade ögat, men det läktes raskt och bra, och han kände sig snart så frisk, att han kunde lämna sängen och gå uppe.
Men en morgon märkte doktorn, att det oskadade ögat såg rött och svullet ut. Han blev mycket orolig och började genast ge föreskrifter om hur detta öga skulle behandlas. Därpå vände han sig till Ingmar och sade honom rentut, att han gjorde bäst i att fara från Palestina så snart som möjligt.
— Jag är rädd för att ni har blivit smittad av den farliga österländska ögonsjukan, sade han. Jag ska göra vad jag kan för er, men ert enda öga är nu inte nog starkt för att stå emot smittan, som flyger omkring överallt här ute. Stannar ni kvar här, ska ni ofelbart vara blind om ett par veckor.
Det blev stor bedrövelse i kolonien över detta, inte endast bland Ingmars släktingar, utan också bland de andra kolonisterna. De sade alla, att Ingmar hade gjort dem den allra största välgärning, därmed att han hade lockat dem att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett som andra människor, och att en sådan man aldrig borde lämna kolonien. Men alla tyckte, att Ingmar måste resa, och mrs Gordon sade genast, att en av bröderna skulle göra sig i ordning att följa honom, då han nu inte gott kunde fara ensam.
Ingmar hörde länge tyst på allt detta talet om att han måste fara sin väg. Till sist sade han:
— Det är väl inte så säkert, att jag blir blind, om jag stannar.
206
