Mrs Gordon frågade vad han ville säga härmed.
— Jag är ännu inte färdig med den saken, som jag har kommit hit för, sade han långsamt.
— Menar ni, att ni inte vill resa? frågade mrs Gordon.
— Ja, sade Ingmar, det vore allt hårt för mig att nödgas vända om hem med oförrättat ärende.
Det syntes nu hur stort värde mrs Gordon satte på Ingmar, ty hon sökte upp Gertrud och talade om för henne, att Ingmar inte ville resa, ehuru han löpte fara att bli blind, om han stannade.
— Du vet väl för vems skull det är han inte vill resa, sade mrs Gordon.
— Ja, svarade Gertrud.
Gertrud såg stort på mrs Gordon, och denna sade inte något vidare. Mrs Gordon kunde inte öppet uppmana henne att bryta mot de lagar, som gällde i kolonien, men Gertrud förstod, att vad helst hon ville göra för Ingmars skull, det skulle förlåtas henne.
Under hela dagen kom den ena efter den andra till Gertrud och talade om Ingmar. Ingen tordes direkt säga henne, att hon borde följa med honom hem, men de svenska bönderna satte sig ner bredvid henne och talade om den hjälten, som kämpade för den döda i Josafats dal, och sade, att nu hade Ingmar visat, att han var en rätt telning av det gamla trädet.
— Det vore allt stor skada, om en sådan man skulle bli blind, sade de.
— Jag såg Ingmar den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården, sade Ljung Björn, och jag säger dig, att hade du sett honom då, hade du aldrig kunnat vredgas på honom.
Men Gertrud tyckte, att hon hela dagen kämpade med en sådan där dröm, då man vill hasta bort, men inte kan komma ur fläck. Hon ville hjälpa Ingmar, men hon visste inte varifrån hon skulle få kraft därtill. ”Hur kan jag göra detta för Ingmar, när jag inte mer älskar honom?” frågade hon sig. ”Och hur kan jag låta bli att göra det, när jag vet, att han ska bli blind?” frågade hon sig även.
