— Du borde fråga Hellgum. Han är den, som är mest resvan av oss alla.
Ingmar teg åter. Han lät mycket nedslagen, då han började på nytt.
— Jag hade tänkt, att jag skulle få dig med mig.
— Nej, mig ska du inte be om något sådant, sade Gabriel. Jag är så lycklig här i kolonien. Du kan ju få vem som helst av de andra att följa dig.
— Det är skillnad på vem man får med sig. Jag är bättre bekant med dig än med någon av de andra.
— Jag kan i alla fall inte, sade Gabriel.
Det kom en allt större oro över Ingmar.
— Detta är en stor missräkning för mig, sade han. Jag trodde, att du hade någon mening med det, som du sa, att du ville vara min vän.
Gabriel avbröt honom hastigt.
— Du ska ha tack för anbudet, men jag tror inte du kan säga något, som får mig på andra tankar, så att nu går jag allt bort och sköter om mitt. Därmed svängde han sig raskt om och gick sin väg utan att ge Ingmar tid att säga ett ord mer.
När Gabriel hade skilts från Ingmar, kunde ingen märka, att han hade någon sådan brådska, som han hade talat om. Han gick helt sakta ut genom porten och satte sig på marken under det stora trädet. Det var redan kväll, och allt spår av dagsljus var borta, men stjärnorna och en liten vass nymåne lyste vackert.
Gabriel hade inte suttit där ute i fem minuter, förrän porten sakta öppnades och Gertrud kom ut. Hon stod och såg sig omkring under ett par ögonblick, men så upptäckte hon Gabriel.
— Är det du, Gabriel? sade hon och kom och satte sig bredvid honom.
— Jag tänkte nog, att jag skulle finna dig här ute, sade Gertrud.
— Ja, vi har suttit här många kvällar, sade Gabriel.
— Vi har så, sade Gertrud, men nu är det väl den sista.
— Ja, det är det väl.
216
