Gabriel satt mycket rak och stel, hans röst lät kall och hård, så att man kunde tro, att det, som de talade om, var honom mer än likgiltigt.
— Ingmar berättade, att han ämnade be dig följa med oss på resan.
— Ja, han har frågat mig om saken, sade Gabriel, men jag har sagt nej.
— Jag kunde tro, att du inte skulle vilja resa med, sade Gertrud.
De sutto länge tysta och stilla, som om de inte hade något att säga varandra, men Gertrud vände gång på gång ansiktet mot Gabriel och betraktade honom. Han satt med huvudet litet stelt upplyftat och såg uppåt himlen.
När tystnaden hade varat länge, sade Gabriel utan att ta ner blicken från stjärnorna eller eljest göra en rörelse:
— Blir det inte kallt för dig att sitta så länge ute?
— Du vill visst, att jag ska gå min väg? sade Gertrud.
Gabriel gjorde en jakande böjning med huvudet, men han trodde visst inte, att Gertrud kunde se detta i mörkret. Högt sade han:
— Jag tycker nog om, att du sitter här.
— Jag kom hit ut i kväll, sade Gertrud, därför att jag tänkte, att det var ovisst om vi skulle få träffas ensamma någon mer gång, innan jag reser. Och jag ville passa på och tacka dig för alla de mornar, som du har följt mig till Oljoberget.
— Det gjorde jag bara för min egen glädjes skull, sade Gabriel.
— Jag skulle också tacka dig för den gången du gick efter vattnet från Paradisbrunnen, sade Gertrud och smålog.
Gabriel tycktes vilja svara, men i stället för ord kom bara något, som var likt en snyftning.
Gertrud tyckte, att det var något oändligt rörande över Gabriel denna kväll, och hon erfor ett djupt medlidande med honom. ”Om jag bara visste vad jag skulle säga för att trösta honom! Om jag kunde säga något, som det skulle göra honom glädje att tänka på, när han sitter ensam om kvällarna under det här trädet!”
