Men när Gertrud tänkte så, tyckte hon, att hennes eget hjärta drog sig samman i sorg och att en märkvärdig förstening smög sig genom hennes kropp. ”Det är nog så, att också jag kommer att sakna Gabriel”, tänkte hon, ”vi har haft mycket att tala om den sista tiden. Jag har nu vant mig vid att se honom ljusna opp och bli glad, var gång vi har råkats, och det har varit gott att ha någon bredvid sig, som alltid har varit nöjd med mig, vad jag än har företagit mig.”
Hon satt tyst ännu en stund. Hon kände saknaden växa som en hastigt påkommen sjukdom. ”Vad är det, vad är det, som kommer över mig?” tänkte hon. ”Inte kan det väl vara en så tung sorg för mig att skiljas från Gabriel.”
Plötsligt började Gabriel tala.
— Det är en sak, som jag tänker på, sade han, och som jag ser för mig hela kvällen.
— Tala om för mig vad det är! sade Gertrud ivrigt. Hon tyckte, att hon blev lättare om hjärtat, då han nu talade.
— Jo, sade Gabriel, Ingmar talade en gång om sågen, som han har vid Ingmarsgården. Jag tror, att det var hans mening, att jag skulle följa med honom hem och arrendera den.
— Det syns, att Ingmar har fattat stor vänskap för dig, sade Gertrud, han har ingenting, som han sätter mer värde på än den sågen.
— Nu hör jag sågen slamra i mina öron hela kvällen, sade Gabriel. Forsen brusar, och kanttrissan gnisslar, och timmerstockarna ligger och stöter mot varandra i älven. Du kan inte tro hur vackert det låter. Och så sitter jag och tänker på hur det skulle vara att få arbeta för egen räkning, att ha något för mig själv och inte bara gå opp i en sådan här koloni.
— Jaså, det är detta du tänker på, medan du sitter här så tyst, sade Gertrud i rätt kall ton, för hon kände sig på ett eller annat sätt besviken vid Gabriels tal. Det behöver du ju inte sucka länge efter, du kan bara följa med Ingmar hem.
— Det är allt något annat också, sade Gabriel. Ingmar har talat med mig om att han har timmer liggande färdigt
218
