Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

När hon öppnade dörren till fäboden, satt Barbro med gossen i knäet och sjöng för honom.

— Å herregud, Lisa, att du aldrig kommer hem! utropade hon. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Se, nu har gossen fått utslag! Och hon kom fram och visade ett par röda fläckar på barnets hals.

Gammal Lisa stod kvar i dörren, slog ihop händerna i förvåning och skrattade. Barbro såg bestört på henne.

— Är det inte farligt, det här utslaget då? sade hon.

— Det är bra till i morgon, sade gumman och fortfor att skratta. Barbro förvånade sig alltmer, men kom till sist ihåg vad för en ängslan gumman måtte ha gått i just den dagen.

— Ja, det hade varit bättre för oss alla, om jag hade gjort det, sade hon. Och det var väl också din mening, eftersom du gick din väg i dag.

— Jag låg i natt och tänkte på vad jag skulle ta mig till, svarade gumman, och då var det något, som sa mig, att han där skulle vaka bäst över sig själv, om jag lämnade dig ensam med honom.

När alla kvällssysslorna voro över och de skulle gå och lägga sig, sade gumman till Barbro:

— Är det nu säkert, att gossen får leva?

— Ja, sade Barbro, om Gud vill ge honom hälsan, så att jag får behålla honom.

— Men om han nu blir en sådan där idiot och blind till?

— Det vet jag ju redan att han är, sade Barbro, men jag kan i alla fall inte göra något illa åt honom. Hurudan han är, så är jag bara tacksam, att jag får ta vård om honom.

Gumman satte sig på sängkanten och funderade.

— När det nu har gått på detta sättet, sade hon, så ska du väl skriva till Ingmar.

Barbro såg alldeles förfärad ut.

— Jag tror, att du gärna vill, att det här barnet ska få bli vid liv, sade hon, men om du skriver efter Ingmar, så svarar jag inte för vad jag gör.

— Jag kan undra hur du eljest ämnar ställa till? sade gumman. Vem helst som får veta, att du har ett barn, kan ju skriva och tala om det för honom.


233