— Jag tänkte också försöka att hålla allt detta hemligt, ända tills Ingmar har blivit gift med Gertrud.
Gammal Lisa satt åter tyst och tänkte på dessa ord en god stund. Hon såg tydligt, att Barbro var så benägen att dra någon stor olycka över sig, att hon inte vågade säga emot henne.
— Du har varit mycket god mot oss gamla på Ingmarsgården, sade gumman tveksamt. Du får inte undra på om jag gärna ville ha dig kvar som matmor.
— Om jag har varit god mot dig någon gång, svarade Barbro, så vedergäller du det tusenfalt genom att du är mig lydig i denna saken.
Barbro satte igenom sin vilja, och på hela sommaren fick ingen veta, att gossen fanns till. När det kom folk upp till sätern, gömdes han undan i höladan. Barbros stora bekymmer var hur hon skulle bära sig åt för att hålla honom dold, när hösten kom och hon måste vända om ner till bygden. Hon gick och grubblade över detta varje dag.
Men timme efter timme fick hon barnet kärare, och härmed återkom något av hennes förra sinnesro. Gossen blev ock starkare så småningom, fastän han alltjämt var sen att växa och utveckla sig. Hela sommaren var han svår med att gråta, och ögonlocken voro alltid röda och svullna, så att han knappt kunde öppna dem. Barbro tvivlade inte ett ögonblick, att han var en idiot, och fastän hon nu inte tänkte på annat än att låta honom leva, hade hon dock många tunga stunder för hans skull. De kommo oftast om nätterna, och då brukade hon stiga upp och ställa sig att betrakta barnet. Det var mycket fult med blekgul hy och tunt, rödaktigt hår. Näsan var för kort och underläppen för stor, och när det sov, drog det samman ögonbrynen, så att det fick djupa rynkor i pannan. När Barbro såg gossen, tyckte hon, att han hade ett riktigt idiotansikte, och hon låg och grät hela natten Över att hennes son skulle bli en olycklig stackare. Men tidigt om morgonen vaknade barnet, låg fullsövt och i gott humör i korgen, som fick tjäna det till vagga, och sträckte armarna mot Barbro, när hon talade till det. Då blev Barbro stilla och tålig på nytt.
234
