Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Jag tror, att de, som har friska barn, inte har så mycken kärlek för dem, som jag har för den här sjuklingen, sade hon till Gammal Lisa.

Tiden gick, och det led mot slutet av sommaren. Barbro hade ännu inte kunnat tänka ut hur det skulle lyckas henne att hålla barnet dolt efter hemkomsten. Ibland tyckte hon, att det inte återstod henne något annat än att resa ur landet.

I början av september blev det en gång en mörk och ruskig kväll med regn och blåst. Barbro och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto och värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting fick veta.

”Eljest kommer han tillbaka till mig”, tänkte hon. ”Jag vet inte hur jag då ska få honom att förstå, att jag vill bära min börda ensam.”

Just då hon tänkte så, öppnades dörren till fäboden helt oförväntat, och en vandrare kom in.

— Guds fred i skogen! hälsade karlen. Det var en lycka, att jag fann reda på stugan. Jag kunde inte hitta ner till bygden i detta kolmörker, men då kom jag ihåg, att Ingmarsgårdens fäbod måtte ligga i den här trakten.

Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade gått omkring som handelsman. Numera hade han inga varor att bjuda ut, utan gick och tiggde. Han var visst inte så utarmad, att han inte hade kunnat leva utan att anlita andras barmhärtighet, men han var inte i stånd att låta bli att gå från gård till gård och inhämta nyheter.

Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han gjorde stora ögon, när han fick se det.

— Vems är den där? frågade han genast.

Båda kvinnorna tego ett ögonblick, därpå sade Gammal Lisa kort och bestämt:

— Det är Ingmar Ingmarssons.

Karlen såg än mer undrande ut. Han blev brydd också över att ha kommit in i något, som han törhända inte borde ha reda på. I förvirringen lutade han sig ner över barnet.

— Jag undrar hur gammal en sådan liten en kan vara, sade han.


235