Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den gamle hade inte fått något särskilt men av olyckan, men den unge hade lidit stor skada. Skräcken hade varit så överväldigande stark, att den kom tillbaka till honom i drömmen varje natt. Så snart han somnade, drömde han, att de två fartygen stötte samman, och han såg seglaren som en jättestor fågel slå ner på ångaren och borra sig in i den. Han ropade till sjömännen på det främmande fartyget, att de skulle rädda sig över till L’Univers, och de skreko till honom, att det var ångbåten, som skulle sjunka, och försökte att med en båtshake dra honom över till sig. Slutligen, när fartygen hade skilts åt, förstod han, att ångaren var nära att gå under. Han greps av den förskräckligaste förtvivlan, därför att han inte hade räddat sig över till det andra fartyget, och denna förtvivlan var så häftig, att den väckte honom. Då låg han skälvande och gråtande av skräck och ångest och led outhärdligt, innan han kom till sans och kunde säga sig, att alltsammans bara var en dröm.

Detta kunde kanske inte kallas en stor plåga, men eftersom det kom tillbaka natt efter natt, vållade det honom sådant lidande, att det hotade att förstöra hela hans liv. Många nätter gick han inte till sängs, utan höll sig vaken för att slippa drömmen. Ibland vakade han flera nätter i rad, men till sist måste han ändå sova, och strax kom drömmen. Han for från land till land, och varje gång han seglade in i en ny hamn, hoppades han, att han nu skulle vara på en plats, där drömmen inte skulle hitta honom, men ännu hade han inte kommit till en fristad, dit den inte hade följt honom.

De två sjömännen hade knappt anlänt till Jerusalem, förrän de mötte miss Hoggs på gatan, och hon kände genast igen dem och tog dem med sig till kolonien. Där blevo de utmärkt väl mottagna, som man nog kan tänka sig. Eliahu gick med dem och visade dem alla stadens märkvärdigheter, och kolonisterna bjödo dem dessutom både på mat och natthärbärge, eftersom de trodde, att detta kunde vara välkommet för två fattiga matroser.

Fransmännen voro emellertid inte så glada åt detta, som Gordonisterna trodde. De hade hört talas om dem redan

42