i Jaffa, och folk hade yttrat sig ogillande om dem och sagt, att dessa amerikanare, som hade flyttat till Jerusalem för att vara en föresyn för andra kristna, nu hade kommit därhän, att de bara umgingos med judar och muhammedaner. Det var, som om folk ville säga, att de hade övergivit kristendomen och levde som hedningar.
Matroserna voro ändå för blyga för att avslå amerikanarnas gästfrihet. De tyckte sig inte kunna neka att sova natten över i kolonien, men de lovade sig, att de skulle lämna den i god tid nästa morgon.
Men när de vaknade nästa dag, satte sig den unge upp i bädden med ett glädjerop. Han hade sovit den natten utan att drömma sin skräckdröm, och det var första gången sedan skeppsbrottet, som detta hade hänt honom.
Nu blevo han och hans kamrat eftertänksamma, och de sade till varandra:
— Det är omöjligt, att de människor, som vi har råkat här, kan vara ogudaktiga, eftersom det råder en så god frid i deras hus, att den onda drömmen inte vågar sig hit. Och de stannade hela dagen i kolonien för att ge akt på kolonisternas levnadssätt och utfråga dem om deras lära.
Sedan sovo de än en natt i kolonien, och inte nu heller kom drömmen tillbaka.
Då trodde båda, att de hade fått ett tecken från Gud, att de borde sluta sig till kolonisterna och hjälpa dem i deras strävan. När de skildes från dem, sade de, att deras önskan var att få förena sig med dem, så snart som de kunde göra sig fria från sin tjänst.
Så skedde det också, och för Gordonisterna blev detta ett stort glädjeämne. De tyckte, att detta var ett nytt bevis på att de inte hade misstagit sig om Guds vilja, utan att de borde fortfara att vandra på den väg, som de hade beträtt.
Gordonisterna hade levat tolv år i Jerusalem, och ingen
enighet kunde ännu förmärkas bland de kristna i den heliga
staden, men ändå blevo invånarna i huset under stadsmuren
