Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


att det såg ut, som om de knappast skulle ha krafter nog att nå upp till de ryska gästhusen på höjden av backen.

Gertrud stannade och betraktade dem, medan de tågade förbi. Det var idel bönder, och hon tyckte, att det var märkvärdigt att se hur lika de voro folket där hemma, där de vandrade fram i sina vadmalsrockar och stickade koftor. “Det här är bestämt en hel socken, som har givit sig av på en gång hit till Palestina”, tänkte hon, medan hon stod och betraktade dem. “Den där med glasögonen på näsan är skolmästarn, och han med den tjocka käppen har en stor gård och styr hela socken. Den där, som går så rak, är en gammal soldat, och den figuren med de smala axlarna och de långa händerna är sockenskräddarn.”

Hon stod där i gott humör och satte enligt gammal vana ihop små historier om det hon såg. “Den där gumman med sidenduken på huvudet är rik”, tänkte hon, “men hon har inte kunnat komma hemifrån förrän på gamla dagar, därför att hon först har måst gifta bort sina söner och döttrar och uppfostra sina barnbarn. Och den gumman, som går närmast henne och har ett så litet knyte i handen, är mycket fattig. Hon är en av dem, som har måst sträva och spara hela sitt liv för att få pengar till Jerusalemsfärden.”

Det var nog att se dessa pilgrimer komma vandrande för att tycka om dem. Fastän de voro så dammiga och upphettade, sågo de nöjda och glada ut, inte en missbelåten min syntes på något ansikte. “Vad de måtte vara fromma och tåliga”, tänkte Gertrud, “och vad de måtte älska Jesus, eftersom de är så glada åt att få vandra i hans land, att de inte tycks känna något lidande!”

I slutet av tåget kommo några, som voro alldeles utmattade och endast förmådde släpa sig fram. Det var rörande att se hur deras vänner och släktingar vände om och togo dem vid handen för att hjälpa dem uppför backen. Men de, som sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De tycktes vara så illa däran, att ingen kände sig ha nog kraft att bistå dem.

Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton år. Hon var nästan den enda, som var ung, de övriga voro mestadels gamla eller medelålders. När Gertrud fick syn på henne,

62