Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


gjorde hon upp för sig, att den unga flickan hade råkat i så djup olycka, att livet där hemma hade blivit henne outhärdligt. Kanske att också hon hade sett Jesus komma emot henne i skogen för att råda henne att vandra till Palestina.

Den unga flickan såg mycket sjuk och lidande ut. Hon var fint byggd, och hennes grova, tunga kläder och framför allt de klumpiga stövlarna, som hon bar liksom alla de andra kvinnorna, tycktes oändligt besvära henne. Hon stapplade framåt ett par steg, så blev hon stående för att hämta andan. Det var stor fara för att hon, som stannade orörlig mittpå gatan, kunde bli omkullstött av en kamel eller överkörd av en vagn.

Gertrud kände en oemotståndlig lust att hjälpa henne. Hon betänkte sig inte länge, utan gick fram till henne, lade armen om hennes liv och visade den sjuka hur hon skulle hänga sig över hennes skuldra för att få stöd. Flickan såg upp med en slö blick. Hon tog emot hjälpen halvt medvetslöst och lät Gertrud släpa henne ett par steg framåt.

En av de äldre kvinnorna vände sig om i detsamma. Hon såg skarpt på Gertrud och ropade med sträng röst ett par ord till den sjuka. Denna tycktes bli mycket förfärad, hon rätade upp sig, stötte bort Gertrud, sökte att gå vidare ensam, men blev snart stående.

Gertrud kunde inte förstå varför flickan inte ville begagna sig av hennes hjälp. Hon trodde, att det berodde på att ryssarna voro försynta och inte ville ta emot bistånd av en främling. Hon skyndade åter fram till den sjuka och lade sin arm på nytt om hennes liv. Då förvreds den främmandes ansikte av den största förskräckelse och avsky. Inte nog med att hon ryckte sig lös från Gertrud, hon slog efter henne med handen och började springa för att undkomma henne.

Nu såg då Gertrud, att den andra verkligen var rädd för henne. Hon förstod, att det inte kunde bero av något annat än det där usla förtalet, som var utspritt om Gordonisterna. Gertrud kände sig både ond och bedrövad. Det enda hon kunde göra för den stackaren var att lämna henne i ro för

63