Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


det anfallande onda. Tvärtom tycktes olyckan här kunna träffa henne värre än annorstädes.

Hon visade modigt från sig tanken, att hon hade varit vållande till den unga ryskans död, hon ville inte bära samvetskval fördenskull. Men hon kände en dunkel fruktan för den skada, som denna händelse kunde vålla henne.

— Jag måste väl nu alltid se för mina ögon hur hästarna kom emot henne, klagade hon. Jag kan väl aldrig mera få en glädjedag.

Det sköt upp en fråga inom henne, som hon genast skyndade sig att undertrycka, men som gång på gång kom tillbaka. Hon började undra varför Kristus hade sänt henne till detta land. Det var stor synd att göra en sådan fråga, men hon kunde inte låta bli. Vad hade Kristus menat, när han hade skickat henne till detta land?

— O Gud, sade hon i sin stora förtvivlan, jag trodde, att du älskade mig och ville styra allting till det bästa för mig! O Gud, jag var så lycklig, då jag trodde, att du beskyddade mig!

När Gertrud kom tillbaka in i kolonien, möttes hon av en besynnerlig stillhet och högtidlighet. Gossen, som öppnade porten, hade ett ovanligt allvar över sig, och när hon kom in på gården, blev det henne påfallande hur tyst alla gledo fram över stenläggningen, och att ingen talade högt. “Här är döden kommen till gårds”, tänkte hon, innan någon ännu hade sagt ett ord till henne.

Snart fick hon veta, att Gunhild hade blivit funnen död på vägen. Hon var redan hemburen och lagd på en bår i tvättstugan nere i källarvåningen. Gertrud visste, att de döda måste jordas mycket brådskande i österlandet, men hon blev dock förfärad över att förberedelserna till begravningen redan voro i full gång. Tims Halvor och Ljung Björn snickrade hop en kista, och ett par av de äldre kvinnorna höllo på att svepa den döda. Mrs Gordon hade begivit sig till föreståndaren för en av de amerikanska missionsanstalterna för att be om lov att begrava Gunhild på amerikanarnas kyrkogård. Hellgum och Gabriel stodo ute på

66