Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


åter nå fram till den ryska flickan, hon måste ju veta om denna verkligen var död.

— Det är inte jag, som är ovärdig att komma henne nära, utan ni alla! ropade hon högt på svenska. Det är ni, som har dödat henne. Det är ert eländiga förtal, som har jagat henne till döden.

Ingen förstod henne, och Gertruds vrede vek snart för en oändlig förskräckelse. Tänk, om någon hade sett hur allt hade gått till och nu talade om det för pilgrimerna! Då skulle alla dessa människor utan förbarmande kasta sig över henne och slå henne till döds.

Hon flydde med stor hast från platsen, sprang så fort, som det var henne möjligt, fastän ingen förföljde henne. Hon hejdade sig inte, förrän hon hade uppnått de kala trakterna utanför Jerusalems nordsida.

Här stannade hon, strök sig över pannan och tryckte sina knäppta händer hårt mot hjässan.

— O Gud! O Gud! utropade hon. Är jag nu en mörderska? Är jag nu skuld till en människas död?

I nästa ögonblick vände hon sig mot staden, vars höga, dystra mur reste sig tätt bredvid henne. Det är inte jag, utan du! ropade hon. Det är inte jag, utan du!

Hon vände sig från staden med en rysning för att gå bort mot kolonien, vars tak hon såg sticka upp på avstånd. Men gång på gång stannade hon, medan hon försökte att en smula reda ut alla de tankar, som stormade inpå henne.

Det förhöll sig så, att då Gertrud hade kommit till Palestina, hade hon tänkt: “Här är jag i min herres och konungs eget land, nu är jag under hans särskilda vård, här kan jag inte drabbas av något ont.” Och hon hade invaggat sig i den tron, att Kristus hade befallt henne resa till hans heliga land, därför att han hade sett, att hon hade lidit en så tung sorg, att hon inte behövde genomgå mer i livet, utan hädanefter skulle få njuta trygghet och frid.

Men nu kände sig Gertrud, som den måtte känna, vilken bor i en starkt befästad stad och plötsligen ser de skyddande tornen och murarna störta till marken. Hon såg, att hon var försvarslös. Det fanns intet skydd mellan henne och

5. — Lagerlöf, Jerusalem. II.65