än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde komma åter till rikedom.
Ingmar stod stilla och såg ner i forsen.
— Nej, kom nu, så ska vi gå in och dansa igen! sade Stark Ingmar.
Ingmar rörde sig inte, och gubben väntade tålmodigt. ”Om han är av den rätta sorten”, tänkte han, ”svarar han inte på detta varken i dag eller i morgon. Gammalfolket får lov att ha tid på sig.”
Medan de sålunda stodo där, fingo de höra skarpt, ilsket skall såsom av en hund, som drev långt uppe i skogen.
— Hör du något, Ingmar? frågade torparen.
— Ja, det är hund ute och driver, sade Ingmar. De hörde hur skallet kom närmare, det kom emot dem, som om drevet skulle gå fram rätt över stugan. Gubben fattade Ingmar om handleden.
— Kom nu! sade han. Skynda dig in, säger jag dig!
— Vad är det? sade Ingmar.
— Kom in! svarade torparen. Var tyst och kom in!
Medan de sprungo de få stegen fram till stugan, hördes det gläfsande skallet alldeles inpå dem.
— Vad är det för en hund? frågade Ingmar gång på gång.
— In med dig, bara in med dig!
Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan. Själv blev han stående på tröskeln och började dra till sig förstudörren.
— Om någon av er är ute, ropade han med stark röst, så kom in! Han stod och höll dörren på glänt, människor kommo springande från alla håll. Bara in med er, ropade han, bara in med er! Han stod och stampade av otålighet.
Under tiden blevo människorna inne i stugan allt ängsligare. Alla ville veta vad det var, som stod på. Äntligen var den siste inne, och torparen lade hasp och krok för förstudörren.
— Ä ni galna, som löper ute, när berghunden hörs? sade han. I detsamma hördes skallet tätt inpå stugan, det gick runtom den flera gånger, ett starkt, ohyggligt skall.
