— Är det inte en riktig hund? frågade en dräng.
— Du kan gå ut och locka på honom, om du har lust, du Nils Jansson.
Alla tystnade för att lyssna efter skallet, som gick runt, runt utan uppehåll. De tyckte, att det började låta hemskt och förfärligt, det for rysningar genom dem, och många blevo likbleka. Å nej, detta var inte en vanlig hund, det hördes nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit löst från helvetet.
Den lille torpargubben var den ende, som rörde sig. Han drog först igen spjället, sedan gick han och släckte ljusen.
— Nej, nej, sade kvinnfolken, släck inte!
— Ni ska låta mig ställa, som det är bäst för oss alla, sade gubben.
En av dem grep tag i hans rock.
— Den där berghunden, är han farlig?
— Inte han, sade gubben, men det, som kommer efter.
— Vad kommer efter?
Gubben stod stilla och lyssnade.
— Vi ska vara tysta nu allesammans, sade han.
Det blev genast så stilla, att man inte hörde ett andetag. Skallet gick ännu ett varv runtom stugan. Därpå avtog det i styrka, och man kunde följa med hur hunden jagade ner över Långforsmyren och upp i bergen på andra sidan dalen. Så blev det alldeles tyst.
Då var det en karl, som inte kunde låta bli att säga:
— Nu är hunden borta.
Utan ett ord sträckte Stark Ingmar ut armen och gav honom ett slag över munnen. Därmed blev det stilla igen.
Långt bortifrån, ända uppe från höjden av Klackberget, hördes en stark ton. Det var som en vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt. Så hördes det en och åter en utdragen ton, så buller och tramp och frustande.
Det kom farande ner från berget med starkt dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det var, som om hela berget kom farande och tågade ner i dalen. Och
100
