till Ingmarsgården. Hon talade om, att föräldrarna hade stängt in henne. — Det hade djävulen förmått dem till, sa då Hellgum.
Allt detta låg föräldrarna och hörde.
— Hörde de det?
— Ja, de låg i nästa rum, och dörren stod på glänt, de hörde allt, vad Hellgum sa för att locka dottern.
— Men de kunde ju ha kört bort honom.
— Nej, de tyckte, att Gunhild skulle välja själv, de kunde ju aldrig tro, att hon skulle vilja gå, så goda, som de hade varit mot henne. De låg och väntade, att hon skulle säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla föräldrar.
— Men gick hon då?
— Ja, Hellgum gav sig inte, förrän hon följde med honom. Och då nämndemans hörde, att hon inte kunde motstå honom, så lät de henne gå. Det är somliga, som är på det sättet.
Men på morgonen ångrade modern sig och bad mannen, att han skulle fara opp till Ingmarsgården och föra hem dottern. ”Nej”, sa han, ”aldrig hämtar jag henne, och aldrig vill jag se henne, om hon inte kommer tillbaka självmant.”
Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset för att be Gertrud gå och tala med Gunhild.
— Gick så Gertrud?
— Ja, hon gick, och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde sig inte om vad hon sa.
— Jag har inte sett Gunhild där hemma, sade Ingmar eftertänksamt.
— Nej, nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna.
Det tillgick så, att när Gertrud kom ut från Gunhild, fick hon se Hellgum. ”Se, där står den, som är vållande till all denna olycka”, tänkte hon. Hon gick rätt på honom och började gräla. Hon hade inte varit rädd för att slå honom.
— Gertrud kan tala, hon, sade Ingmar beundrande.
— Hon sa till Hellgum, att han bar sig åt som en hednisk stridsman och inte som en lärare i kristendom, när han
