så där kom och rövade en jungfru från hennes hem mitt i natten.
— Vad sa då Hellgum?
— Han stod tyst och hörde på en stund, så sa han saktmodigt, att hon hade rätt och att han hade varit för häftig. Och så på eftermiddagen förde han hem Gunhild till föräldrarna och gjorde allt gott igen.
När Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och smålog.
— Gertrud är duktig, hon, sade han, och Hellgum är ock en storkarl, fastän han är vild av sig.
— Jaså, du tar det på det sättet, sade gubben. Jag tänkte du skulle undra över varför Hellgum var så eftergiven mot Gertrud.
Till detta teg Ingmar.
Stark Ingmar var också tyst en stund, så började han på nytt.
— Det var många i kyrkbyn, som frågade efter dig. De ville veta på vilken sida du ämnade ställa dig.
— Det gör väl detsamma vart jag hör.
— Jag ska säga dig en sak, sade gubben, i den här socken är de vana vid att någon ska styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar borta, och skolmästarn har förlorat sin makt, och kyrkoherden har aldrig haft någon duglighet att regera. Därför följer de nu Hellgum, så länge som du håller dig undan.
Ingmar lät händerna sjunka, han såg utpinad ut.
— Men jag vet ju inte vem som har rätt.
— Folk väntar nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan människorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.
— Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.
— Ja, Hellgum hade talat vid dem om att de skulle tjäna Gud i stället för att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och föll över dem, som kom gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: ”Ska du inte
128
