börja striden mot djävulen? Ska du fortfara att leva i synden?”
Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad Stark Ingmar berättade.
— Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade han.
— Det var just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i ögonen.
— Har de gjort Fält något orätt? frågade Ingmar.
— Å, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll det dem in, att de skulle gå till Fält och omvända honom. De hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.
— Men förr i världen var alla barn så rädda för Fält som för trollen, sade Ingmar.
— Ja, de var rädda, de här med, men de hade väl tänkt ut, att de skulle göra en riktig hjältegärning.
De kom in till Fält en kväll, då han satt i kojan och kokade gröt åt sig. När de öppnade dörren och såg Fält sitta där med sina borstiga mustascher, sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg. Men en tio, tolv stycken kom in och la sig på knä på golvet runtom gubben och började sjunga och bedja.
— Men körde han inte ut dem? frågade Ingmar.
— Hade han bara gjort det! sade Stark Ingmar. Jag förstår inte vad som kom åt honom. Hade väl suttit och tänkt på, stackare, att han var övergiven och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit rädda för honom. Och när han såg alla de uppåtvända ögonen fulla av blanka tårar, så tog det makten ifrån honom.
Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig.
