Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ingmars läpp började darra. Det var, som hade han gått och väntat hela dagen på att bli skjuten, och nu kom skottet. Nu for kulan in i kroppen på honom.

— Jaså, hon vill nu till er, sade han med nästan ohörbar röst. Det sker mycket här nere, medan man går i skogsmörkret.

Ingmar tyckte sig förstå, att Hellgum hela tiden hade försökt att ställa sig in med Gertrud och lagt snaror för att fånga henne.

— Men vad ska det nu bli med mig? frågade Ingmar plötsligt. Det var något underligt hjälplöst i tonen.

— Du ska följa oss i vår tro, sade Halvor raskt. Hellgum är nu kommen, och får du bara tala med honom, så blir du snart omvänd.

— Det kan hända, att jag inte vill låta omvända mig, sade Ingmar.

Halvor och Karin blevo dödstysta.

— Det kan hända, att jag inte vill ha någon annan tro än min far, upprepade Ingmar.

— Du ska ingenting säga, förrän du har talat med Hellgum, sade Karin.

— Men om jag inte går över till er, så vill ni väl inte ha mig under ert tak? sade Ingmar och reste sig från stolen.

När de inte svarade, tyckte Ingmar, att allt brast för honom på en gång, men därvid rätade han upp sig och såg modigare ut. ”Det är bäst att få klarhet i detta nu på en gång”, tänkte han.

— Jag vill nu höra hur det ska gå med sågen, fortfor Ingmar.

Halvor och Karin sågo på varandra, båda voro rädda för att säga något.

— Du ska komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen vi tycker mera om än dig, sade Halvor.

— Ja, men hur ska det bli med sågen? frågade Ingmar envist.

— Först och främst ska du såga färdigt allt ditt timmer, Ingmar.


133