Då Halvor svarade så undvikande, började Ingmar förstå sammanhanget.
— Kanske Hellgum sedan ska arrendera sågen!
Halvor och Karin voro alldeles förvirrade av Ingmars häftighet. Alltsedan han hade fått höra det där om Gertrud, hade det inte varit möjligt att komma till rätta med honom.
— Låt nu Hellgum tala vid dig! sade Karin lugnande.
— Han ska nog få tala vid mig, men det vore bra för mig att få veta vad jag har att rätta mig efter.
— Nog vet du, att vi vill dig väl.
— Men Hellgum ska arrendera sågen, sade Ingmar.
— Vi behöver allt ett passande arbete åt Hellgum, så att han kan stanna här i hemlandet. Vi har tänkt, att han och du kunde bli bolagsmän, om du komme till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.
— Jag vet inte när du, Halvor, blev rädd för att tala rent ut, sade Ingmar. Jag ville ju bara veta om Hellgum skulle ha sågen.
— Han ska ha den, om du står Gud emot, sade Halvor.
— Tack ska du ha, Halvor, nu vet jag hur gott det vore för mig att gå över till er tro.
— Du vet nog, att det inte var menat på det viset, sade Karin.
— Jag förstår nog vad som är meningen, sade Ingmar, både Gertrud och sågen och det här gamla hemmet går förlorade för mig, om jag inte går över till er.
Ingmar gick raskt ur rummet. Han vågade inte stanna kvar där inne.
När han kom ut på gården, tänkte han på nytt: ”Det är bäst, att detta får ett slut. Det är bäst, att jag får veta vad jag har att rätta mig efter.”
Han började med långa steg vandra ner till skolhuset.
När Ingmar öppnade grinden till skolans trädgård, föll en lätt regnskur, ett riktigt ljumt och fint vårregn. I den vackra trädgården hade allt börjat knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt, att man tyckte sig se hur gräset stack upp. Gertrud stod ute på trappan och såg på vårregnet, och
134
