två stora häggar, som voro fulla av utsprickande blad, sträckte sina grenar fram över henne.
Ingmar blev stående stilla i förvåning över att allt var så ljuvligt och fridfullt här nere. Än en gång mildrades den upphetsning, vari han befann sig. Gertrud hade inte ännu sett honom, han stängde grinden sakta och gick fram emot henne.
Men när Ingmar kom närmare, stannade han än en gång och såg häpen på Gertrud. När han skildes från henne, var hon inte stort mer än ett barn, men på detta enda år, som han inte hade sett henne, hade hon blivit en stolt, högvuxen jungfru. Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad. Huvudet satt vackert på den fina halsen, hyn var dunvit och övergick fagert till friskt rött på kinderna. Ögonen hade blivit djupa och längtande, och uttrycket i hela ansiktet hade från att vara lekfullt och muntert övergått till allvar och mild trånad.
När Ingmar såg Gertrud sådan, kände han sitt hjärta fyllas av en stor ljuvhet, det blev stilla och högtidligt inom honom, som om det hade varit en stor helgdag. Det var så vackert, det, som han kände, att han hade velat falla på knä och tacka Gud.
Men när Gertrud såg Ingmar, lade sig en plötslig stelhet över hennes drag, och ögonbrynen drogo sig samman, så att det mittemellan dem uppkom en liten grund rynka.
Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett skarpt hugg. ”De vill ta henne ifrån dig”, tänkte han. ”De har redan tagit henne ifrån dig.”
Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom tillbaka. Utan all inledning frågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans anhängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta henne att umgås med andra än liktänkande. Gertrud svarade stilla, att hon hade betänkt detta.
— Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.
