Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och tvekade, men så sade hon:
— I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på det rätta sättet.
Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev genast åter allvarlig och misstrogen.
— Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.
Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för att hon ville vara god mot honom.
— Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, som om jag inte mer hade funnits till för dig.
— Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.
— Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav det helt till Gud.
Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.
— Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna motstå dig och att striden skulle börja på nytt.
Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.
— Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig.
I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.
Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela hans varelse.
