SENARE AVDELNINGEN
L'UNIVERS' UNDERGÅNG.
En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par år innan skolmästarn byggde sitt missionshus och Hellgum kom åter från Amerika, ångade den franska passagerarbåten L’Univers fram över Atlanten, stadd på resa mellan New York och Havre.
Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma.
Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att kunna sova. Det var en smula sjögång, och allt trävirke knakade och knarrade utan uppehåll, men säkerligen var det inte detta, som hindrade honom från att falla i sömn.
Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, blev närvarande för hans tankar.
”Det finns ingenting likt havet”, tänkte den gamle sjömannen.
När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.
Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till bottnen och att han och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig tid.
Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade
144
