honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vilade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.
”Det finns ingenting likt havet”, tänkte han än en gång.
Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade fått mottaga den sista smörjelsen. Han blev rädd, att den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.
I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo bärande med brinnande ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få syn på dem, som nalkades.
Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.
Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden.
Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde gä med brinnande ljus under kojerna.
”Jag undrar om de har en präst i följe”, tänkte han. Genast hörde han pinglandet av en liten gäll klocka och såg, att någon kom efter dem. Men det var ingen präst, utan en gammal gumma, som inte var mycket högre än korgossarna.
Han tyckte sig känna igen gumman.
— Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett någon mindre än mor. Och ingen annan än mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan att väcka folket.
Han såg, att modern över sin svarta klänning bar en lång tröja av vit linong, kantad med vita spetsar, just en sådan, som prästerna bruka. I handen höll hon den stora
