Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.
Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den bortdöende vinden.
Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.
När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.
Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde; det syntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och öppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.
Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner. Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med hatt på huvudet och en liten blå kappa.
— Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. Å, kära, kära, en sån liten en!
Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.
Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.
Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.
156
