Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.
Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde knappast tro, att det var sant, det de sågo.
På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.
De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.
Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.
Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.
Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.
Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.
