Hoppa till innehållet

Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

så skulle jag ha talat vid henne och fått veta vad hon grämde sig över.” — ”Det är inte så gott, det är inte så gott för en karl att förstå sig på ett dåligt kvinnfolk.”

”Nej, far”, säger jag, ”Brita var inte dålig, men hon var en stolt en.” — ”Det kan komma på ett ut”, svarar far.

Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig i försvar, så säger jag: ”Det är många, som tycker, att jag hade bort kunna ställa så, att ingen hade fått veta något annat, än att barnet hade varit dödfött.” — ”Varför skulle hon inte stå sitt straff?” säger far. — ”De säger, att om det hade varit i er tid, så hade ni fått pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting hade kommit ut.” — ”Och skulle du då ha gift dig med henne?” — ”Nej, då hade jag väl inte behövt gifta mig med henne. Jag kunde ju ha skickat hem henne till föräldrarna om ett par veckor och fått lysningen upphävd, därför att hon vantrivdes.” — ”Det kan så vara, det, men de kan inte begära, att du, som är ung, ska vara så klok som en gammal.”

”Hela socken tycker, att jag har handlat illa mot Brita.” — ”Hon har väl gjort värre, hon, som har bragt skam över hederligt folk.” — ”Ja, men det var jag, som tvingade mig till henne.” — ”Ja, det skulle hon väl bara vara glad åt”, säger han.

”Tycker ni då inte, att det är min skull, far, att hon har kommit i fängelse?” — ”Jag tänker, att hon har satt dit sig själv, jag.” — Så reser jag mig opp och säger långsamt: ”Ni menar då inte, far, att jag behöver göra något för henne, då hon kommer ut nu i höst?” — ”Vad skulle du göra? Skulle du gifta dig med henne?” — ”Ja, jag borde väl det.” Far ser på mig ett tag och frågar: ”Tycker du om henne?” — ”Nej, hon slog allt ihjäl kärleken för mig.” Så fäller far ner ögonlocken och säger ingenting, utan börjar fundera.

”Se, jag kan inte komma över det, far, att jag har vållat olycka”, säger jag. Gubben sitter stilla och svarar inte. — ”När jag såg henne sist, var det på tinget. Där var hon så mjuk, och hon grät så över att hon inte hade barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon tog allt på sig. Det var

13