många, som grät, far, och domarn höll också på att bli tårögd. Han gav henne inte heller mer än tre år.”
Men far säger inte ett ord.
”Det blir svårt för henne nu i höst, då hon ska sitta hemma”, säger jag. ”De blir inte glada åt henne på Bergskog. De tycker, att hon har gjort dem vanheder, och inte kan man vara viss om att de inte låter henne höra det. Det blir för henne att vara hemma jämt, hon kan knappt våga sig till kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt.”
Men far svarar inte.
”Men det är inte så lätt för mig att gifta mig med henne”, säger jag. ”Det är inte roligt för den, som har en stor gård, att få en hustru, som drängar och pigor skulle se ner på. Mor skulle inte heller tycka om det. Inte tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till oss mer varken på bröllop eller begravning.”
Alltjämt tiger far.
”Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så gott jag kunde. Jag sa till domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle få en mildare dom. Men fast hon har skrivit två brev till mig, så är det ingenting, som tyder på att hon har bytt om håg. Så att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta mig med henne för det talets skull.”
Och far sitter och funderar och är alldeles tyst.
”Jag vet, att detta är att taga saken efter människosätt, och vi Ingemarer har alltid velat stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker jag, att Vår Herre kanske inte är med om att en mörderska ska bli så upphöjd.”
Och far bara tiger.
”Ni får komma ihåg, far”, säger jag, ”hur svårt den har det, som låter en annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för att inte försöka göra något, då hon blir fri.”
Far, han sitter orörlig.
14
