TIMMERSTOCKEN.
I sena skymningsstunden denna samma vackra februaridag stå två unga människor ute på vägen och samtala.
Den unge mannen har kommit körande ner ur skogen med en timmerstock, som är så stor, att hästen knappast kan släpa fram den. Icke desto mindre har hästen måst göra en lång omväg, för att stocken måtte komma att föras genom kyrkbyn och förbi det stora, vitmålade skolhuset.
Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan genast kommit ut genom grinden för att beskåda timmerstocken.
Och hon kan inte bli trött att beundra den. Vad den är lång och tjock, vad den är rak, vad den har för en vacker, ljusbrun bark, vad den har för en fast, felfri ved!
Den unge mannen berättar med stort allvar, att den är vuxen på en sandmo långt norr om Olofshättan, han talar om, när han fällde den och hur länge den har legat och torkat i skogen. Han inpräntar hos henne hur många tum den mäter i omkrets och hur många i genomskärning.
Den unga flickan har sett tusen och åter tusen stockar flottas förbi på älven eller släpas fram på landsvägen. Hon kunde aldrig tro, att hon skulle bli så glad att få se en timmerstock.
— Ack, Ingmar, säger hon, det är ändå bara den första!
Mitt i sin glädje har hon blivit ängslig vid tanken på att det har fordrats fem år av strävan och arbete, innan Ingmar har kommit så långt, att han nu kan köra fram den första stocken av det timmer, som ska användas för att bygga upp deras hem. Hur lång tid ska det nu gå åt för att köra fram de andra och för att bygga själva huset?
Men Ingmar tycker, att alla svårigheter nu äro övervunna.
— Vänta du, Gertrud! säger han. Får jag bara timret nerkört, medan det är före, så ska huset snart stå där.
